Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Ulricehamn förtjänar bättre
Under en längre period har UT nåtts av information från olika håll. Uppgifterna har kommit från kommunanställda, från privatpersoner och från näringslivet. De har handlat om allt från arbetsmiljö till framtidsvisioner och bygglovshantering, men med en gemensam nämnare: den kommunala miljö- och samhällsbyggnadssektorn, MSB.
Med anledning av den kritik mot MSB som olika personer kontaktade tidningen med, valde vi att titta närmare på den delen av kommunens verksamhet. UT:s redaktionella medarbetare har grävt i kommunala handlingar, intervjuat nuvarande och tidigare anställda, lyssnat på uppgivna företagare och bett ansvariga tjänstemän och politiker att bemöta kritiken.
I dag publiceras den första av tre delar i granskningen av MSB. Del ett handlar om den höga personalomsättningen på förvaltningen samt om tidigare anställdas underbetyg till sektorschefen och verksamhetens arbetsrutiner. I del två berättar kommunens stadsarkitekt om hur han har hindrats att berätta om sina idéer för framtidens Ulricehamn. Och slutligen i del tre är det företagarnas tur att ge sin syn på läget.
Det är tyvärr ingen vacker syn. Men det är information som måste tas på allvar. När personal flyr och näringslivssatsningar sinkas blir alla invånare förlorare. Färre blomstrande företag ger färre arbetstillfällen och i förlängningen uteblivna skatteintäkter – alltså pengar som skulle kunna göra skillnad i skolan, på äldreboenden och andra delar inom den kommunala välfärden. MSB har med andra ord ett stort inflytande på utvecklingen av den stad och bygd vi lever i.
Företag ska givetvis anpassa sig till gällande lagar och regler, men när så pass många känner sig direkt motarbetade av kommunen är det ett tecken på att något inte står rätt till.
Att UT belyser kritik mot MSB betyder dock inte att allt fungerar dåligt – men att många uttrycker missnöje med flera av de områden som förvaltningen ansvarar för. Det journalistiska arbetet har heller inte handlat om att leta upp ett fåtal missbelåtna, utan om att välja ut och intervjua ett fåtal av alla som har uttryckt missnöje.
Med detta sagt finns det sannolikt personer som inte håller med om bilden som framträder i granskningen. På samma sätt finns det gradskillnader i kritiken; flera företag är exempelvis starkt kritiska och anser sig motarbetade och felaktigt behandlade, ett annat anser att kontakterna med kommunen på det stora hela fungerar väl.
Men ett faktum går inte att blunda för – ett stort antal anställda (inklusive före detta anställda) och företagare ser stora brister med MSB och dess sektorschef.
Allt ansvar ligger dock inte hos en enskild tjänsteman. Det yttersta ansvaret har politiken. Och det här är inga nyheter för berörda makthavare – ett antal politiker har känt till de återkommande klagomålen. Visst är det obekvämt att ta tuffa beslut, men att ducka för problem är inte ett ansvarsfullt sätt att hantera väljarnas förtroende.
Tyvärr får det konstateras: hittills har ingen åtgärdat problemen på MSB. En kommun med ambitioner att växa och utvecklas kan inte ha det så.
