Nadim Ghazale: Nadim Ghazale: Kommentarstrådar och rasismen, en kärlekssaga
Jag menar platser som är så mörka att det ger en kalla kårar och att man tappar tron på mänskligheten. Tron på vårt lands framtid. Platserna jag menar är sociala medier och deras kommentarstrådar. Utvecklingen är dessutom alarmerande. Så fort någon tidning rapporterar om ett brott tar det fart, om brottet dessutom skett på ett av våra socialt utsatta områden tar det verkligen hus i helvete. Vidrigheterna är inte värda att citera, men fenomenet i sig är värt att lyfta. Särskilt nu när de börjat gå till attack även när tidningarna rapporterar om positiva nyheter. Som t ex när det nyligen rapporterades att fler nyanlända kommer snabbare in i arbete. En superbra sak. Jobb är bra, eller hur? Då slipper man ju bidrag och sånt som belastar riddarnas skattekronor. Men icke.
Kommer de ens dyka upp på jobbet?
Är det riktiga jobb?
Är de lika bra på att arbeta som att våldta?
Kärlekssagan mellan kommentarstrådarna och rasismen bara fortsätter.
Varför ägna en hel krönika åt enstaka troll, tänker ni? Jo för att de varken är få eller anonyma. Det är helt öppna profiler med riktiga namn och bilder på sig själva. Människor som arbetar inom offentlig förvaltning eller företag. Rättrådiga skattebetalande medborgare. Medborgare som enkelt går att kolla upp. Folk som inte längre har den goda smaken att skämmas över sin rasism. Och varför skulle de, egentligen? Deras tid är nu. Jag kan naturligtvis förstå varför det blivit så, men det är ingen ursäkt att låta det passera eller bli norm. En havererad migrationspolitik och grova våldsbrott ger inte frikort till att förvandlas till en fullblodsrasist. Det får aldrig bli normalt. Det är fullt möjligt att vara kritisk och vilja åstadkomma förbättring i samhället utan att bli en del av problemet. Jag träffar sådana människor varje dag.
Den duktiga och omtyckta utrikesreportern Magda Gad valde nyligen att lämna Facebook på grund av att hennes inlägg kapades av hatiska och rasistiska kommentarer. Kommentarer som hon inte har tid att moderera. Kommentarer av polariserande karaktär som premieras av algoritmer så att de alltid förblir aktuella och får mycket likes. Likes som i sin tur föder fler likes. Samma algoritmer som manipulerat valrörelser i flera länder. Algoritmer som går att styra och som rasistiska krafter är experter på. För källa och en bättre inblick rekommenderar jag dokumentären The Great Hack.
Sen släcker man telefonen och tar en promenad. Äter en lunch, uträttar några ärenden och handlar på Ica. Överallt träffar man främlingar och möter deras blickar. Blickar som varken är hatiska, vänliga eller intresserade, bara intetsägande. Så utanför internet och i det verkliga livet har dårskapen inte fått fäste och blivit norm. Inte än.
